Så var vi redan i juni och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Som jag sagt tidigare är mina känslor extrema för tillfället och det blir bara värre. Jag är glad ena sekunden och bryter ihop den andra. Har aldrig känt såhär tidigare, vilket jag är glad över. Jag vill inte uppleva den sista tiden här, eller joo. Men inte med alla känslor och humörsväningar. Tyvärr går dom inte att undvika, det blir för mycket helt enkelt. Jag är trött på att höra frågan "how are you?". Svaret får bli "fine". Men under allt är det inte sant. Jag är ledsen, rädd och orolig över att lämna. Samtidigt är jag glad och spänd över att flytta tillbaka till Sverige. Men mest ledsen. Jag vet inte hur dessa sista veckor kommer bli för min del och det skrämmer mig. Om jag kunnat leva i två världen. Om...
 

Kommentera

Publiceras ej